Buenos días.
Vardagen smattrar på i bakgrunden .. som vidrig reklam på tv .. enda skillnaden är att det varken går att byta kanal eller sänka ljudet. Vi har redan gått i skolan i en vecka. Tiden har gått rasande fort, sen gammalt hinner jag inte med. Vid det här laget borde man vara förberedd. Jag har ju vetat om det hela tiden. Datum, tid, plats. Det var jag som sökte, ingen har tvingat mig att läsa spanska. Ändå står jag här med hakan i backen och undrar var tiden tog vägen. Undrar varför jag inte känner mig mer förberedd. Undrar varför jag inte redan nu kan prata flytande spanska så att jag kan avsluta den här kursen och fortsätta semestern..
Det är förnedrande att plugga språk. Alla som läst språk innan måste veta vad jag menar. Alla dessa lekar, pinsamma tystnader .. den samlade energin av oförståelse i klassrummet biter sig in på skinnet och ter sig som en enda lång gåshud. Från klockan 09.30 - 13.10 står håret på armarna. Ansiktet känns lätt överhettat och man andas inte ut förrän man sätter sig på tåget på väg hem. Hem till trygga La Caravana. I El Masnou.
El Masnou, en liten katalansk ort ungefär 15 km från Barcelona. Vi bor precis vid havet och med en promenad på några minuter är vi vid tåget som tar oss in till skolan på ungefär 25 minuter. Här börjar vi trivas nu, vi börjar lära känna vår barpersonal, städerskorna och killen i den lilla affären som man cyklar till när man inte orkar ta el volvo för att handla. Vilket händer ungefär 80% av gångerna. Dom har det man behöver. Pan, tomates, café, garbanzos, leche de coco, leche de avena, cava, agua, cervezas. ¡Perfecto!
Vi har bestämt oss för att bo här tills husvagen ger upp. Tills hon inte orkar mer. Förhoppningsvis håller hon ut till november är slut. Då kommer vi ta farväl och ge bort henne till en kompis. Campingen har iallafall öppet och här bor vi för ett överkomligt pris. Vi slipper flytta något mer och La Caravana får vila.
Idag är skolan stängd, jag borde veta varför men det gör jag inte.. men det är något med katoliker och lediga dagar, där allt stänger. För att inte nämna VARJE söndag. Istället har man familjefest. Galna parader eller konstiga uppträdanden. Lik förbannat lyckas vi planera in storhandling och andra ärenden just på dom dagarna, sen står vi där utanför Mercadona (större livsmedelsbutik) och gapar för att allt är nerdraget. Suckarna blir djupare för varje gång man inser att man återigen skjutit upp alla måsten till söndagarna. Då allt på rutin blir långsammare i hela katalonien. Man stänger. Man vilar. Man tar det chill. Varje gång säger vi - nästa vecka ska vi fan handla allt vi behöver så vi inte behöver känna oss grundlurade nästa söndag också..
Bilder får ni nästa gång. Nu ska jag häva i mig min cortado och plugga spanska vid poolen. Stefan hälsar.
¡Hasta luego!
Det är förnedrande att plugga språk. Alla som läst språk innan måste veta vad jag menar. Alla dessa lekar, pinsamma tystnader .. den samlade energin av oförståelse i klassrummet biter sig in på skinnet och ter sig som en enda lång gåshud. Från klockan 09.30 - 13.10 står håret på armarna. Ansiktet känns lätt överhettat och man andas inte ut förrän man sätter sig på tåget på väg hem. Hem till trygga La Caravana. I El Masnou.
El Masnou, en liten katalansk ort ungefär 15 km från Barcelona. Vi bor precis vid havet och med en promenad på några minuter är vi vid tåget som tar oss in till skolan på ungefär 25 minuter. Här börjar vi trivas nu, vi börjar lära känna vår barpersonal, städerskorna och killen i den lilla affären som man cyklar till när man inte orkar ta el volvo för att handla. Vilket händer ungefär 80% av gångerna. Dom har det man behöver. Pan, tomates, café, garbanzos, leche de coco, leche de avena, cava, agua, cervezas. ¡Perfecto!
Vi har bestämt oss för att bo här tills husvagen ger upp. Tills hon inte orkar mer. Förhoppningsvis håller hon ut till november är slut. Då kommer vi ta farväl och ge bort henne till en kompis. Campingen har iallafall öppet och här bor vi för ett överkomligt pris. Vi slipper flytta något mer och La Caravana får vila.
Idag är skolan stängd, jag borde veta varför men det gör jag inte.. men det är något med katoliker och lediga dagar, där allt stänger. För att inte nämna VARJE söndag. Istället har man familjefest. Galna parader eller konstiga uppträdanden. Lik förbannat lyckas vi planera in storhandling och andra ärenden just på dom dagarna, sen står vi där utanför Mercadona (större livsmedelsbutik) och gapar för att allt är nerdraget. Suckarna blir djupare för varje gång man inser att man återigen skjutit upp alla måsten till söndagarna. Då allt på rutin blir långsammare i hela katalonien. Man stänger. Man vilar. Man tar det chill. Varje gång säger vi - nästa vecka ska vi fan handla allt vi behöver så vi inte behöver känna oss grundlurade nästa söndag också..
Bilder får ni nästa gång. Nu ska jag häva i mig min cortado och plugga spanska vid poolen. Stefan hälsar.
¡Hasta luego!