Det här inlägget skulle ha publicerats i söndags men jag har varit utan internet så ni får det nu istället. 

Buenas!
Hoy es domingo, mejor día de la semana. Los domingos en El Masnou todo es muy tranquilo y armanioso. Dessutom har vi enbart planerat strandhäng. Vi tog en lång promenad igår kväll och handlade det vi behövde. Jag tror bestämt att det är första gången vi är kittade en söndag sedan vi flyttade hit, så nu ligger vi här på stranden. Inte ett moln, havet är svalkande men inte kallt och solen värmer precis som vilken sommardag som helst. Magi. 
 
Cariño ligger bredvid och sover. Han är så fin. Tänk att vi bor här tillsammans i vår fina (men ibland väldigt slitna) husvagn.
 
Om fyra veckor börjar vår resa tillbaka till Sverige. Älskade Dalarna. Jag vet att det kommer svida och jag kommer hata, svära och spotta på kalla tidiga, mornar i Sverige. Det bittra mörkret som vissa dagar knappt tycks släppa igenom mer än en ljusgrå dimma. Det kommer störa mig. Förstöra mig. Jag kommer längta efter dagar som dessa. När det enda som syns är solen, det glittrande underbara saltiga havet. Glada människor. Det luktar kolgrill. Jag kommer längta efter kulturen. Pulsen. Som är annorlunda. Inte stressad, som i Sverige. Bara mer energisk och livfull. Men jag vet också bestämt att vi kommer klara det. Pappas vedspis, rödvin, svensk höstmat och min nya hund Simba, som vi ska hämta på vägen hem, kommer rädda oss.

Dessutom öppnar en väldigt fin vän till mig, ett gym tillsammans med sin man. Där kommer vi bli medlemmar och spendera mörka eftermiddagar. Bli av med lite "semesterkropp" och stärka upp det här förbannad knät som känner av långa stadspromenader mer än det borde..

Hur som helst. Skolan går lite trögt, inte lärandet i sig, men att ta sig dit.. Jag tror det beror på att hösten även kommit hit, det är mörkt och huttrigt när man vaknar. Och mörkret gör en VÄLDIGT trött. 

Uppdatering kring lössen - inte ett enda bett på ungefär tre veckor. Nu har vi pustat ut. Vi har förstått på riktigt att det "bara" var kattloppor.. inte så jävla bara det och katternas rop på hjälp är inte mindre för det.. dom förstår ju inte att dom smittas. Och dom vill bara ha kärlek, mat, rent vatten, avmaskning och vaccin mot loppjävlarna som tagit över varenda katt. Mitt hjärta gör så jävla ont. Dessutom har det kommit kattungar som ser lika förskräckliga ut. Åh, usch, tårarna bränner under ögonlocken. Har anmält till kommunen på knacklig spanska, men förstod på dom att problemet är vanligt och att de inte kan göra så mycket. Vansinnet i mig stiger!! Andas. 

Nu blev jag så upprörd att jag måste gråta en stund. Fyfan för människor som inte kan ta ansvar för djur man tar sig an. Vedervärdigt. 

Jag vet att ni vill se bilder hellre än att höra på mitt dravel.. det är bara det att internet här är jävligt ruttet. Det tar flera månader att ladda upp en bild. Jag ska iallafall göra mitt bästa med att få upp lite bilder senare.

Hasta luego!
Un beso.